Det går dagar utan att jag tänker på sjukdomen alls. Antar att det är bra, just nu är det ju faktiskt inte något jag behöver gå runt att tänka på...
Andra dagar finns tankarna där hela tiden.
Hur kommer det gå för oss när vi vill ha barn?
Hur lång väntetid är det till provrörsbefruktning?
Kommer det lyckas på första försöket?
Ska vi kanske försöka den naturliga vägen istället?
Är jag då beredd att göra abort om barnet bär på genen?
Många frågor är det... och jag kan inte förneka att jag längtar efter att få barn. Inte nu, men om något år...
Hoppas!